Relation tar slut på en trött natt. Helt förstörd

[Olive Fegano]

Jag är helt förstörd.
Jag har förlorat den jag älskar. På grund av en period av lite svårigheter i vardagen.
Jag var inte där för henne på det sättet hon behövde. Jag har varit lika kännslosam som en sten. Men jag har också varit så otroligt trött och stressad på grund av arbete och egen-inbillade krav på prestation.
I 7 år så har jag byggt upp vårat liv. Jobbat så otroligt hårt, i ur och skur. Det har hon också. På sitt egna sätt. Men jag har glömt bort vad som egentligen var viktigt under de senaste månaderna.
Men samtidigt så har jag kännt att hon inte har lyft sin del av vikten. Och det har skapat friktion.

Sedan, en trött kväll, som jag trodde gick så bra. Så sätter hon sig i sängen, gråtfärdig och säger att det är över mellan oss. Dum i huvet, trött och som man är så instämmer jag och börjar klaga på hur det har varit.

Dagen efter så ångrade jag mig något så enormt. Och har spenderat närmare en hel vecka på att försöka rätta situationen. Och allt jag får som svar är nej.
Kan vi vänta? Kan vi ta lite tid ifrån varandra för att fundera över situationen och sedan ta beslutet?
Jag har prövat, lovat och försökt allt i min förmåga att åt minstone försöka få henne att överväga sitt beslut.
Nej.

Hon bestämde sig för att försvinna en vecka, för att lätta på situationen, och så att jag kan hantera läget.

Men det är så jävla ensamt. Hela allt gör ont. Jag grubblar, och jag försöker förstå. Men jag kommer inte fram till någon lösning.

Varför kan vi inte jobba för att bli bättre? Vi har inte en så pass ytlig relation att ett grubbel på en kväll ska kunna förstöra 7 år tillsammans. Vad är det som händer?

Jag är så otroligt borttappad. Jag har inga vänner. Min familj har tagit avstånd från mig på grund av religösa åsikter från deras håll sedan länge tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska göra. Helt enkelt. Jag har alltid fixat allt. Men jag kan inte fixa det här.
En så typisk situation och kännsla. Knappast första gången någon går igenom något sånt här. Jag vet.
“Du kommer klara dig” “Det blir bra med tiden” “Tänk inte på det” “Du förtjänar bättre” “Du är stark, det här klarar du av”

Det är så ytligt. Det är så tomt att få höra. Det finns ingen mening bakom sånna ord.
Jag är rädd. Ensam. Ledsen. Nedstämd. Orolig. Trött. Brusten, bruten, hackad och slängd ut ur fönstret och är på väg att rinna ner i brunnen. Jag kan inte ens beskriva kännslan.

Jag kan inte tala för alla relationer. Fast många tror att dem har något speciellt.
Dem har fel.
Dem flesta som tror att dem har en relation som betyder något har ett överenskommande om att tåla att leva tillsammans. Eller kommit överens om att nyttja varandra tills det inte längre passar.

Vår relation var mer än så. Vår relation var som dem få. VI har räddat varandra från mörka ställen, vi har slagits för varandra. Vi har haft det så underbart.
Tills att det vardagliga tog över.
I denna satans jävla värld, men alla satans jävla idioter som yrar omkring.

Jag blev bekväm. Hon blev bekväm.
Vi tappade spåret.

Men varför.
varför varför varför varför varför, vill hon inte hitta det igen?
Jag förstår inte.